Jag tänkte ta en minut eller två och prata om telemarketing, något som upplevs som dåligt av vissa och bra av andra. Det är en ofrånkomlig parallell, och jag antar att det gamla ordspråket "den enes bröd, den andres död" kan appliceras väl på just telemarketingbranschen. Det som är ett jobbigt samtal för en människa är en inkomst för en annan.
Det finns curlingföräldrar och det finns flipperföräldrar – curlingföräldern sopar hela tiden banan för sitt eller sina barn, medan flipperföräldern inte ser några som helst problem med att låta barnen klara sig själva och upptäcka världen på egen hand. Jag skulle inte våga påstå att jag sällar mig till något av ovanstående fack. Tvärtom; jag skulle förmodligen säga att jag är som den genomsnittlige svenska föräldern 2012 – det vill säga någonstans lite mitt emellan. Mina tre barn, som alla är väldigt olika varandra till sättet, har alltid behövt olika mängder hjälp och olika mängder utrymme, och jag kan med gott samvete säga att jag gjort allt jag kan för att bemöta mina tre barn som de förtjänar att bli bemötta. Eller kanske rättare sagt BEHÖVER bli bemötta.
Mina två döttrar har alltid varit duktiga i skolan, båda två av dem, medan min son (den äldste) har varit något av ett problembarn när det kommer till att sköta sina sysslor. Missförstå mig inte – han var en strålande elev enligt sina lärare i grundskolan – men det var först i gymnasiet som betygen började dala. Skolan hade som policy att eleverna skulle ha frihet under eget ansvar. Kanske blev det lite för mycket frihet och lite för lite ansvar. Många han kände jobbade extra på telemarketingföretag på fritiden, men att jobba var aldrig något som intresserade honom själv.
För att göra en lång historia kort så lyckades min son ta studenten med nöd och näppe, mycket på grund av att han gjorde en kraftansträngning i slutet. Framtiden såg plötsligt ljusare ut för min lille påg. Han smidde planer. Läste på om kurser. Ambitionerna fanns där, men han hade oturen att bli nyexaminerad ut i en värld av arbetslöshet och finanskris. Han sökte in till en skola i Karlskrona men var så lite som TVÅ reservplatser från att komma in. Några misslyckade arbetsintervjuer senare var ambitionerna som bortblåsta – och jag stod vid sidlinjen och såg hur han sakta men säkert vände på dygnet. Nätterna gick åt till att spela tv-spel och festa, dagarna till att sova. Det var en tumult tid för oss båda. Själv var jag lika orolig som jag var frustrerad. Jag var själv duktig i skolan och pluggade till sjukgymnast direkt efter gymnasiet, så jag kunde inte relatera. Det var inte förrän han tillslut fick ett jobb inom telemarketing som allting förändrades.
Telemarketing förändrade min sons liv
Plötsligt infann sig nya rutiner. Dygnet vändes rätt. Han blev mer mån om sitt utseende, sina prestationer i arbetet, samt att bibehålla de där rutinerna. Innan jag visste ordet av hade han gått från att vara uppe hela nätterna till att vakna prick klockan sex på morgonen, stiga upp, duscha, laga frukost och göra sig i ordning i lugn och ro. Jobbet som telefonförsäljare på telemarketingföretaget gick dessutom strålande, och det dröjde inte lång tid innan han blev befordrad till säljchef. Ungefär ett år fortlöpte, innan min son, på en mässa, kom i kontakt med chefer på ett annat telemarketingföretag dit han snart blev headhuntad (som han så fint uttryckte det). Plötsligt var han avdelningschef på ett större företag – och tjänade mer pengar än vad både jag och min man gjorde tillsammans.
Summan av kardemumman är, om något, att man kan ta sig hur långt som helst med en gnutta ambition – samt att det ibland hjälper att låta sina barn hitta sin egen väg i livet. Att förvänta sig att sitt barn har allting utstakat i livet, vare sig barnet i fråga är 18, 20 eller 25, är att ta i. Det har vi knappt själva som vuxna.
Läs mer på telemarketing.name
Recent Comments